Det var en gång...

en liten flicka som var lite smårund, så som man kan vara när man är ung och formerna inte riktigt kommit på plats. De (klasskamraterna) sa att jag var tjock och kallade mig för panda, putta mig så jag ramla. Ju äldre jag blev, desto värre blev glåporden och det fysiska.
Jag var inte ful, jag var inte tjock! Jag var lätt att mobba, känslig och grät ofta. Desto äldre jag blev desto mer tappa jag utav mig själv, både i vikt och självförtroende. Åren gick, dåliga val gjordes, saker hände. Min medicin var mat, att äta eller inte och laxeringsmedel. Ännu mer saker hände och när tarmen pajade så slutade jag med laxeringsmedel men fortsatte att äta. äta fort, mycket och fett!

Så här sitter jag med en vikt på 107 kg pga ord och slag som jag valde att tro på.