Hur kommer det sig att jag under en resa kan känna mig lika liten som teskedsgumman, tjock som michellini gubbe, totalt värdelös, i frågasätta varför man lever och vara så outlidligt ångestfylld? För att samma resa, ett par timmar senare, känna sig rätt okej med sig själv, inspirationsfylld och att man lever är ju en självklarhet. Nästan lycklig. Detta är manodepressivitet och lika mycket som den äter upp mig, lika mycket håller den mig vid liv.
Godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar