Har haft en riktigt skitkväll!
Jag vet att jag aldrig kan få någon att förstå hur och varför jag mår så här.
Jag förstår att det självklart att det inte går, men något som retar skinnet ur mig är när människor i min närhet, människor som skall vara mina vänner, människor som jag bryr mig mycket om bara förenklar det, tycker att; äh, du har bara en dålig dag, kom igen sluta vara så tråkig, nedstämd. Jag vill bara skrika till alla att om jag bara kunde så skulle jag göra det, tror ni att jag vill vara så här, må så här??!! Jag kan inte styra det, jag kan verkligen inte kontrollera det.
Jag sitter inte bara på mitt arschle och klagar. Jag jobbar, jag kämpar för att få ett drägligt liv och rätt till det. Inte en enda gång utav min sjukskrivning har min tanke, mening varit att glida omkring på ett bananskal. Varje dag, mer och mindre har jag kämpat och tränat åh, folk skulle bara veta hur mycket jag har tränat, arbetat, försökt att förstå hur,var och varför. Så jag kunnat ändra. Jag kämpat med min rädsla för människor, åka kommunalt, vara i affärer, stora folkmängder, inte tro att mannen som mordhotade mig gick igenom min post, att män inte är ute efter att tvinga sig på mig, utnjytta mig, lura mig. Att människor i det stora hela, inte är ute efter att skada mig själsligt eller fysiskt. Jag har tagit ansvar för mina handlingar , mitt beteende, mitt liv, vilket var bla mitt köpberoende och ätstörning (som jag fortfarande slåss emot ) som har satt mig i en stor ekonomisk skuld. Jag har lärt mig och jag fortsätter att lära mig.
Jag vet att jag kan inte få alla att förstå eller försöka alla att förstå...allt. Jag vet det. Jag bara glömmer bort det ibland och ja, jag kan inte övertyga hela världen och jag skall inte behöva göra det. Så länge jag vet hur det ligger till så är det , de viktigaste. Eller?
Jag skulle så gärna skulle vilja skriva om roliga saker som framgång i livet, resor etc. Tro mig jag skulle verkligen vilja det för det skulle betyda att jag hade börjat leva istället för att hänga i denna lösa tråd, i stället för att kunna börja jobba på min besvikelse, frustration och bitterhet.
Jag vet att bitterhet och ilska gör ingen lycklig utan att det bara förgör en själv, men jag är inte redo att släppa den. Den är min drivkraft, det som för mig framåt. Även fast den äter upp mig innefrån så kan jag inte släppa den.
Men jag kommer dit. Jag kommer en dag få börja leva utan juridisk tjafs, mark my word. Jag kommer dit. Jag behöver bara låta juridiken ha sin gång.
4 kommentarer:
Fast att skriva om "dåliga" saker är ju också att leva. Man kan inte leva om man inte får må dåligt ibland. Alla har vi våra svackor, men de flesta väljer att inte visa dem. Jag beundrar att du pratar om det. Det visar hur stark du är och långt du har kommit!
Tack, det var snällt utav dig att säga (skriva) så :)
Ibland behöver man få vara arg eller gråta eller skrika och bara ha någon som säger att det är okej och som lyssnar...
Men ibland så kan man välja att förändra sina egna känslor och istället för att lägga fokuset på det negativa börja skriva om allt som är positivt i ens liv för att förändra sitt eget mående.
Du är viktig och ditt sätt är det rätta för dig..
Kram
:) Kram.
Skicka en kommentar