Barnuppfostran - känsligt ämne

Jag vill börja med att säga att jag inte har barn. Jag vet inte om jag någonsin vill ha barn. De gånger jag har känt någon slags saknad (eller vad det är för något) efter barn, är nog när min biologiska klocka påminner mig, tick, tack, tick, tack…

Min familj består (idag) utav en hund och en katt. Jag har upptäckt att mycket av hunduppfostran är som att uppfostra barn, nu vet jag att några utav er… kanske alla kommer att skrika och eventuellt ge mig en massa elaka kommentarer. Toppen! Jag har nämligen väldigt få kommentarer, typ två i min blogg.

Men innan… låt mig förklara min teori. Jag anser att föräldrar idag (inte alla, men tillräckligt många) är så inne med att göra det de tror är rätt så att föräldrars liv blir genom tunnelseende. Man tror att man gör det rätta, man vill göra det rätta, men det blir så fel och fel kan man inte erkänna om någon annan, en utomstående påpekar det först innan man själv kommit, om man någonsin kommer till den insikten.

Det skall vara väldigt en pedagogisk uppfostran, det håller jag med om, men jag tycker att behandla en 9-åring som en 3-åring är inte pedagogiskt och är det verkligen pedagogiskt att låta ett barn leva utan konsekvent och regler, åldersbegränsat förstås. En annan sak barn är inte förälderns bästa vän, barnen har vänner och förhoppningsvis så har föräldern det också annars kan jag rekommendera terapeuter, psykologer m.m. Man berättar inte för barnen; Att nu du lilla Sara, så har mamma tagit sina sömntabletter och är därför lite groggy, man berättar inte för sina barn att den där mannen har gjort onda, onda saker mot mamma. Blir ni chockade?! Jag har vänner som gör så här mot sina barn, som låter sina barn ta över den vuxna rollen, barnet får tjata på sin mamma att hon måste till skolan snart så mamma måste gå upp nu, annars kommer barnet försent. Detta driver mig till vansinne!!!

Denna mamma menar inget illa, hon skulle dö för sina ungar, men hon är så inne i sin tunnel att hon inte ser felet.

En annan mamma är så inne i att en viss kosthållning är det bästa för henne och hennes barn, så att barnet får fel kost och vill det sig riktigt illa så kan det visa sig desto äldre han blir genom brister i kroppen och utveckling. Även där är mamman inte en dålig mamma utan tro sig och vill göra det bästa för sitt barn, men tunnelseendet förblindar henne.

Om en människa påpekar min fel vad jag gör med min hund så blir jag först irriterad, men om den personen som påpekar för mig kan ge mig en logisk förklaring varför de anser det så även fast jag kanske inte gillar metoden eller dyl. så lyssnar jag, jag tar till mig och jag läser går på kurser och försöker hålla mig så långt ifrån tunnelseendet som jag bara kan.

Hur många föräldrar kan säga att de planerade, läste, gick på kurser innan de ens började försöka bli gravida? Hur många föräldrar fortsätter att försöka utvecklas, lära sig med och utan barn efter det har lyckan att blivit gravida (alla kan inte få barn) och fött?

Nä, jag tycker att barnfödande är för enkelt och därför så blir det som det blir. Samma med djurägare, jag försöker inte säga något annat, men jag pratar om barn nu.

Jag ser så mycket fel föräldrar därute genom att barnen blir förälderns ansikte utåt. En hund mår som bäst med motion, fostran, konsekvent och kärlek. Det kommer man långt med. Varför skulle det inte ge samma resultat med människor (små människor)?