Detta ord, socialt stöd, kan tolkas på många olika sätt. Jag pratar om socialbidrag. Egentligen borde jag prata om tandvård, för om ni läste förra inslaget (kallar man det så?) så handlade det om mitt nyårslöfte om att ta tag i min tandvårdsrädsla, men det tar vi en annan gång.
Jag tar upp detta ämne av personliga skäl, jag vill veta mer och kanske någon annan vill också veta mer.
Socialtjänsten finns i alla kommuner och har ett rätt så brett område, de har hand om hemtjänsten, omsorg om äldre, socialbidrag m.m.
Jag skall berätta lite om socialbidrag (försörjningsstöd).
"Enligt socialtjänstelagen har den som inte själv kan tillgodose sina behov, eller som inte kan få dem tillgodosedda på något annat sätt, rätt till bistånd från kommunen"
"Du skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå och socialtjänsten ska alltid göra en individuell prövning utav dina behov. Vad som är en skälig levnadsnivå kan således se olika ut för olika individer" Min personliga åsikt: Ser olika ut för olika kommuner och individer.
"Du måste i första hand försöka försörja dig själv" "Det innebär tillexempel att om du kan arbeta är så är du skyldig att söka arbete. Du är också skyldig att delta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som till exempel arbetsmarknadsutbildning, arbetsrehabiliterande åtgärder, svenskundervisning eller andra särskilda introduktionsprogram som syftar till att underlätta för dig att få arbete. "
"Socialtjänsten har dessutom rätt att ställa ytterligare krav på dig om du
- Är under 25 år
- Av särskilda skäl behöver insatser för att höja din kompetens (om du är över 25 år)
- Är studerande och går på en utbildning som finansieras med exempel studiemedel men under studieuppehållet är i behov av socialbidrag.
Om man av något skäl vägrar eller tackar nej till något utav kraven som socialen ställer " kan socialtjänsten vägra att ge dig fortsatt bidrag eller sänka nivån på bidraget."
Försörjningsstödet omfattar dels ett schablombidrag även så kallat riksnorm och dels bidrag.
"I schablombidraget ingår kostnader för
- Mat
- Kläder
- Skor
- Lek
- Fritid
- Förbrukningsvaror
- Hälsa hygien
- Dagstidning
- Telefon
- Tv avgift
Man har även rätt att söka anstånd till andra kostnader som står under begreppet "livsföring". Det kan vara t ex. läkarvård, tandvård, vård och behandlingsinsatser för missbrukare (spel- som drogberoende) glasögon, möbler, husgeråd och vinterkläder. Men även när det gäller livsföring är socialtjänsten skyldig att göra en individuell utredning av dina personliga behov. Min personliga åsikt: Vilket jag tycker är rätt, men de skulle kolla lite noggrannare på vilka de ger och inte ger.
Alla socialtjänstens beslut kan överklagas till domstol.
Det finns mycket mer att veta, flera sidor faktiskt och jag kan rekommendera en väldans bra bok (det var där i jag hittade detta) Vår trygghet - Våra sociala rättigheter. Den ges ut av Folksam, jag tror att det kommer en ny bok varje år och finns att köpa t ex. genom bokus.com
1 kommentar:
När en person kommer till socialtjänsten och självklart är i behov av hjälp, upplever den människan nästan genomgående att den utsätts för en onödig misstänksamhet.
Den sökande får svara på frågor som hon upplever som närgångna. Dessa frågor berör sådant som man i vanliga fall inte vill lämna ut till människor man inte känner. Kanske förstärks obehaget då de här frågorna framförs som ett krav på motprestation till den hjälp man söker. Den sökande är redan i ett kritiskt skede när hon ställs inför detta ifrågasättande.
Ett bemötande som blir mycket obehagligt när det handlar om behov av hjälp till det absolut nödvändigaste. När så inget lurendrejeri kan hittas får personen hjälp till existensminimum. Det är en summa som några tjänstemän på konsumentverket räknat ut och som sen går via finansutskottet vidare till ett betänkande. Därefter blir det till underlag för det beslut som stadsdelarna har att hålla sig till när de sen ska möta människor som upplever verkligheten på ett helt annat sätt. Inte sällan blir den sökande tvungen att komma fler gånger.
Då upprepas även förfarandet med ansökningsblanketten; där den sökande varje gång får fylla i de uppgifter han redan fyllt i om och om och i samma ordning varje gång.
Varför gör man så när alla uppgifter redan finns?
Det skulle kunna räcka med en enkel fråga och att man sen fick skriva under ett papper på att inget har förändrats sen föregående besök.
När hon väl får hjälp är det aldrig mer än det som ”socialtjänsten” är satta att försvara som det absolut nödvändigaste. Det är inte utifrån vad den sökande försöker förmedla som sina behov. Vid de fall som handläggaren ser det orimliga hänvisas till överordnade. Det finns en känsla av att inte bli respekterad, att inte bli sedd som något annat än en siffra i socialtjänstens bokföring. Besluten ligger så oerhört långt borta.
Det gör att den hopplöshet som bidragstagaren bar på innan hon tog till det sista halmstråt; att gå till socialbyrån, känns dubbelt så tung.
Det outtalade ultimatum som lyder: Följ våra regler eller var utan är inte värdigt en demokrati. Ser ni inte att utanförskapet förstärks?
Man kan ju fråga sig varför socialtjänsten har så svårt att respektera alla de signaler, som visar att situationen i sig själv; den att besöka ett socialkontor är så obehaglig. Det blir ofta till en börda som läggs ovanpå den redan tyngda och utsatta människan.
Vi lever ju i ett samhälle som så ofta vill framhålla betydelsen av att alla skall behandlas med respekt och utifrån att vi alla har lika värde. Det känns inte så i de här situationerna.
Som sökande snurrar det i huvudet och man ställer sig många frågor:
Är det meningen man ska tycka att det är så obehagligt att man inte vill komma tillbaka?
Är det för att handläggare har svårt att hantera en person som är i beroendeställning?
Har handläggarna sådan press på sig från sina chefer att de inte vågar känna efter?
Eller är det helt enkelt så att hela systemet med socialbidrag är ett av våra mest tydliga uttryck för den dubbelmoral som råder i vårt samhälle.
Den där vi talar oss varma för allas rätt till en grundläggande trygghet.
Om vikten av att värna om allas rätt till en skälig levnadsnivå. Varför är det så svårt att öppna upp för det här? När någon kommer med kritik tystas den inte sällan ner av beslutsfattare som av någon anledning tycks ha väldigt starka drivkrafter att behålla den ordning som råder. Det här är ett samhällsmönster som befäster omöjligheten för så många.
Hur ska människor få möjlighet att ta sig ur en tillvaro där vissa lever på ett absolut minimum. Det är upp till alla inblandade att fråga sig: På vilket sätt bidrar jag till upprätthållandet av denna ordning. Har jag något att vinna på det här?
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa
Skicka en kommentar