Detta kommer bli en jobbig helg, den kommer bli hektisk och fullsatt. Komiskt nog så var den så fullsatt tidigare idag (igår) att jag kände att jag höll på att stressas ihjäl innifrån så jag satte ned foten, bokade av allt som jag hade lovat att göra och alla jag hade lovat att umgås med. För första gången i mitt liv säger jag nej till alla och ja till mig och utan skuldkänslor. Jag behöver syre och kontroll, så jag bestämde mig för att denna helg skall jag tillbringa med att plocka blåbär med hunden och få ordning på alla papper, ekonomi och frågor.
Det är viktigt att minnas att allt detta gjorde jag igår.
En timme senare efter jag avbokat allt så ställer min syster barnvakts frågan. Nej, hon sa: Vad skall du göra i helgen? Jag sa att jag har precis har sagt upp allt jag skulle göra för jag behöver komma ikapp med mig själv och så skall jag plocka blåbär med hunden. Bra säger hon, då kan du passa Elias lördag till söndag. Jag säger nej, nej, nej. Mamma som satt brevid fick snörp munnen = minen då hon ogillar det jag säger. Lite senare går jag in för att fixa fika. Ångesten börja krypa upp in i mitt skin och jag får skuldkänslor. Jag förklarar läget för mamma, varför jag säger nej och vad jag har gjort och bestämt mig för. Hon i frågarsätter lite, men är mest tyst. Jag blir frustrerad över att jag märker att hon tycker annat och vill inte se annat. Jag vet att hade det gällt någon annan så hade det inte varit någon tvekan om att jag gjorde rätt, men eftersom det är min syster så gör jag fel. Hon avslutar med att säga du gör som du känner är rätt. Dessa ord, denna mening uttrycker hon endast vid samtal då hon med eller omedvetet vill ge mig skuldkänslor och när hon tycker att jag prioterar eller tycker fel.
Så mina vänner, inte nog med att jag nu skall vara barnvakt lördag till söndag så skall även en utav mina vänner med hennes två barn komma på besök imorgon. Min rätt till att säga nej finns inte för mig själv, jag är tydligen inte värd något eftersom jag låter det och alltid låtit situationer slutat så här. Jag blir verkligen ledsen nu när jag skrev detta, kanske håller jag på att lära mig, kanske denna nya känsla bara försöker bli en vana och som alla vanor så tar de lite tid innan det sätter sig... Kanske? Jag måste släppa på skuldkänslorna och ge mig själv tillåtelse att vara värd något trots att jag säger nej.
2 kommentarer:
Att inse och forsoka saga nej ar ett stort framsteg som jag tycker du ska vara nojd med, men inte behover du egentligen bry dig om deras miner och vad de tycker. Den enda du behover fa godkant av ar dig och vill du inte sa ar ju det den enda asikten som borde behova raknas.. kramis
Sant och jag håller med dig. Skall bara känna det :) Kramar!
Skicka en kommentar