Jag är så fruktansvärt trött på mig själv. Jag är så trött på att hata min kropp, känna att jag är inte lika mycket smart, duger precis som jag är, om inte mer. Att jag är minst lika värd som alla andra. Jag är så trött på alla negativa tankar som maler i mitt huvudet, som ibland nästan tar över hela min existens. Jag är så trött på att straffa mig själv, att hetsäta…
Jag är trött på att tvivla på mig själv. Trött på att låta mig påverkas så mycket utav omgivningen. Trött på att ha så mycket drömmar, men inte fullfölja dem. Varför? För att jag är lat, rädd, dum…? Vad?
Jag är så trött att tycka så synd om mig själv. Vara rädd för att säga och stå för vad jag tycker och känner. Jag skulle vilja knöggla ihop alla dessa känslor och börja känna, må på ett helt annat sätt. Stolt, nöjd, glad.
Denna vecka har jag varit på en mini semester då vi, mamma och jag, har bilat runt på väst och östkusten (btw östkusten RULES) Under resan så fick jag små uppenbarelser. Om jag nu anstränger mig lite och jobbar lite extra hårt på att inte falla in i det gamla spåret så tror jag att denna resa kan ha hjälpt mig att börja vända riktning i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar