Berömmelse.

Håller på att diska. Som alltid när jag diskar så funderar jag på div. händelser, orättvisor som jag genast försöker slå bort, filmer jag sett, saker jag vill göra eller mat. Mat finns alltid med i mina tankar, det är ju så gott men just i dag tänkte jag tillbaka på en film jag såg igår – Miss Potter. 

 

En helt underbar film!  Kläderna, huvudpersonen, historien och omgivningen för guds skull!! Helt underbar! I alla fall… Jag började fundera på det här med berömmelse. Jag tror att alla åtminstone en gång i sitt liv önskar att det blev berömda, även jag. Jag skulle gärna vilja ge ut en bok av något slag, eller jag har en ide, men jag vill inte uttala den högt förrän jag har fått in mer material. Återigen, i min tillbakablick på filmen som jag såg i går, kom jag och tänka på att de flesta utav riktigt kända författare (såsom Charlotte Brontë, Charles Dickens och Beatrix Potter) fick sitt riktiga erkännande efter sin död. Vad gör det för nytta? Jag menar… Jag antar att man vill väl helst uppleva sin berömmelse medans man lever?

Charlotte Brontë (t.v.) Beatrix Potter (t.h.)

Och sen en annan sak. Varför vill man bli berömd? Är det för att man blir erkänd som människa, att man existerar? Är det pengarna? Eller kanske båda?

När jag tänker efter på min egna känsla för “ the fame” så är det inte berömmelse jag är ute efter. Med berömmelse kommer åtaganden och måsten och det är verkligen inte my cup of tea. Jag skulle mer än gärna vilja få min bok publicerad under ett annat namn. Jag vill ha pengar och känna mig stolt över mig själv. Det är vad jag behöver, ett erkännande från mig själv att jag, Zandra, är fan bäst!