Usch, en våg utav ensamhet sköljde plötsligt över mig. Jag vet att jag medvetet har dragit mig undan den senaste tiden. Har inte orkat vara bland människor som jag gillar, men snor alldeles för mycket energi utav mig. Jag måste få vara själv i långa perioder, för att höra min egna röst och komma tillbaka på välbekanta stigar. Min nu så dök denna känsla upp. Jag känner mig ensam, övergiven och bortglömd... Fast jag har själv valt det. Hur går detta ihop?
2 kommentarer:
Man kan alltid slå en pling till någon och prata en liten stund, kan ju hjälpa när ensamhets känslan är som värst, då slipper du umgås men får ändå lite sällskap (och har man inte råd kan man ju be ngn ringa upp ;) )
Det är sant. Jag var så fast i tycka synd om mig själv läget, samtidigt som jag förbannade mig själv över att jag kände så när jag vill vara själv för tillfället, så jag tänkte inte alls på att ringa någon. Tack för tipset.
Skicka en kommentar