Djur, älskade djur.

Jag har alltid haft djur, ända sen jag låg I mammas mage så har det har funnits hästar, getter, belgiska kaniner, hundar, katter, ormar, fiskar, ödlar, marsvin, hamstrar, möss, råttor osv i mitt hem... Alltid. Utan mina djur skulle jag inte ha något liv. Den enda anledning till att jag fortfarande är vid liv är mina djur. I mina svacker så är det dom som hindrar mig från att avsluta det hela och nu när jag uppåt så skulle mitt liv vara väldigt meningslöst utan dem. Att leva i skogen, vandra i skogen med min hund, se min hund upptäcka livet... naturen med mig, klättra över stockar och sten. Vada och bada i vatten. Känna den friska luften och bara höra tystnaden eller naturens egna ljud. Det är livet. Jag skulle aldrig kunna försvinna ifrån dem, lämna dem åt ödet. Jag tvivlar inte på att det skulle gå bra för dom. Min mamma har två systrar och en mamma (min mormor) som är djurtokiga. Dom skulle ta hand om mina djur minst lika bra som jag, men nej. Jag skulle aldrig göra det. Jag vill inte och behöver inte leva utan dom.

Min släkt har alltid varit kända som den högljuda skaran utav människor med en massa djur. Har vi varit ute och gått med våra hundar så har folk frågat vilket hundagis vi kommer ifrån. Det är lite kul, för jag tänker inte så mycket på att i många andras ögon så har vi mycket (många?) djur. Inte förrän någon påpekar det.

Vid en släkt träff så är vi 9 personer och 11 hundar, skulle jag sätta igång och räkna alla andra djur så kan man nog få ihop minst 23st... lätt och då är inte hundar inräknade och jag älskar det. Att jag berättar detta är för att jag idag fick återigen höra att jag skall verkligen jobba med djur. Personen ifråga såg mig i en djuraffär, ni vet en sådär som säljer små varelser i burar och akvarium. Jag har haft massor av burdjur under min uppväxt och jag tycker verkligen att barn skall växa upp med djur, man får lära sig mycket med att leva med djur och jag pratar inte bara om hur man tar hand om dom.

Men jag skall inte jobba med djur p ga flera anledningar och den viktigaste anledningen är att jag är för känslig.

Jag vet att man tills slut blir van, men jag vill inte bli van. Min känslighet, min otroligt överdrivna empati och sårbarhet inför djur vill jag inte bli av med. Jag vill inte bli van vid att se att t ex djur råkat illa ut (var ett tag inne på och höll på att utbilda mig till djursjukvårdare). Jag vill inte bli van eller leva med att veta att ett djur far illa (var inne på att en annan gång på att kunna jobba med djurrättsfrågor) Det går inte. Min överdrivna känslighet är ibland till min förbannelse, men den är jag. Jag stödjer mer än gärna, med pengar, sprida info, vara jourhem till och om nödställda djur, men jobba på heltid. Icke sa nicke.

Tyvärr så har det dykt upp ett litet dilemma. En ganska ny bekantskap till mig har ett djur som jag tycker är bland det vackraste djuret någonsin, men som jag har på äldre dar blivit väldigt rädd för och det är pga att jag kan inte deras språk. Jag känner mig osäker inför dom för jag vet inte hur jag skall handskas med dom eller hur signalkänsliga dom är. Det var mååååånga år sen jag hade med dessa djur att göra och det djur jag pratar om är dessa.

Är dom inte magnifik?! Hundnörd som jag är, så brukar jag säga till min nyfunna vän att denna häst är hundvärldens bullmastiff. Stabila, robusta, kraftiga lugna och säkra. Sen jag var 15 så har hästar inte funnits i mina tankar, jag har alltid tyckt att dom är fina och en känt en viss sentimentalitet, men aldrig att jag velat haft en förrän nu. Trots att jag är rädd för dem. Denna häst, jag kan utan tvekan tänka mig att jobba på min rädsla om min hästkunskap och skaffa mig denna ras.

Utan tvekan.

Jag skall ta kort på hennes hästar nästa gång jag är på besök, men här är den ena.

Här hittade jag bild 1. 2. 3. Bild längst ned är lånad utav ägaren.