Jag har verkligen fastnat I det här med par och människor som har barn och jag vet att min irritation over detta är pga att jag nu för tiden har aaaalldeles för mycket tid över och att jag känner mig faktiskt lite ensam. Inte ensam på det sättet att jag vill bli tillsammans med någon eller ha barn (hujeda mig) utan ensam på det sättet att det finns inge tid över för mig.
Jag vet att detta låter fruktansvärt egoistiskt och på ett sätt är det också, men det blir ju att eftersom jag inte har några att behöva ta hänsyn till så är jag den som är mest flexibel och det är jag som alltid måste vänta, hoppas och anpassa mig efter alla andra för dom har ett liv (tänk detta ord med en sarkastisk ton). Just nu känns det irriterande och fruktansvärt orättvist. Nästan som jag blir straffad för att jag är singel och har valt att vara barnlös.
Jag skulle vilja gå på bio, på museum, resa, ha tjejkvällar etc. Det är så sjukt för jag är oftast väldigt tom, ångestfylld och ledsen och de stunder då jag äntligen känner mig uppåt, då känner jag så mycket positivt och jag vill ta mig framåt. Jag vill utforska saker, jag vill umgås med mina vänner, jag vill utvecklas och träna på mina små hinder. Det är då jag märker att de vänner jag har kvar är familjer och par för dom är dom enda som kan vara kvar eftersom jag är väldigt ofta och länge neråt i mitt sinne. Dom är sysselsatta nog och har så minimalt med tid ändå att det funkar på ett annat sätt än med singlar som inte har samma begränsing med tid och därmed tröttnar fortare på mina neråt faser. Jag fick ett litet light bulb moment här, som oprah Winfrey skulle säga. Bummer...
Jag får väl försöka inse att det är så här det är och göra allt jag vill göra, själv och om det någon gång inträffar att det behagar att passa med en utav mina bundna vänner så får jag väl vara glad över det.
4 kommentarer:
En av mina bästa stunder hittar jag i ett köpcentrum fullt av folk där jag inte behöver bry mig om någon annan och får florera runt alldeles ensam och lukta och titta på vackra saker. En slags återhämtning från sambolivet som jag har råd att unna mig alldeles för sällan. Så jag passar på att njuta av fulla drag när jag äntligen kan.
;)
Kul att du har hittat något som du kan göra för att återhämta dig från sambolivet :) Jag har tvärtom, jag vill hitta något som återhämtar mig från ensamheten.
jag förstår precis hur du känner dig. har varit där jag också, men lyckats ta mig ur det. problemet blir väl när man har en sjukdom som gör att man faller med jämna mellanrum, då är det nog bäst att berätta för sina vänner hur ens situation ser ut, så att de inte blir avskräckta varje ggn den perioden kommer. förklara att det inte har med dem att göra, och vem vet kanske vågar du så småningom ha fortsatt nära kontakt med någon även under den perioden när du ser svart. det är en utmaning värd att kämpa för! :)
Mina vänner som jag har kvar, är är par eller har barn. Det är dom jag pratar om i dettga inlägg och dom vet allt om mig. Dom vet varför jag inte hör av mig på ett tag när jag mår dåligt och att det är inte deras fel.
Jag har förlorat massor utav vänner och som jag kom på när jag skrev detta meddelande så är det vänner som är singlar som jag har förlorat. Antingen så är det för att dom kan verkligen ge all sin tid, men jag kan inte lova all min tid..:/ Situationen är nästan omvänd.
Jag känner mig som att jag alltid skall kunna vara tillgänglig åt mina vänner som är förhindrade av två eller flersamhetens plikter, medans mina fd vänner hindrades emellanåt utav min sjukdom. Hm...Knas.:)
Skicka en kommentar