LOnely.

Usch, en våg utav ensamhet sköljde plötsligt över mig. Jag vet att jag medvetet har dragit mig undan den senaste tiden. Har inte orkat vara bland människor som jag gillar, men snor alldeles för mycket energi utav mig. Jag måste få vara själv i långa perioder, för att höra min egna röst och komma tillbaka på välbekanta stigar. Min nu så dök denna känsla upp. Jag känner mig ensam, övergiven och bortglömd... Fast jag har själv valt det. Hur går detta ihop?

Bild

226

Med tanke på hur mycket jag bär nu för tiden så borde jag ha killer arms, men nopp. Dom är fortfarande lika sladdriga som ett par kokta spagettin.

Hm...

På senare tid har jag märkt att min stavning inte är den bästa, men sådär stavar man väl det inte?

227

Åh gudars vilken fruktansvärd dag! Notering till mig själv: Om ca 1 år framöver... Lova att aldrig mer att hjälpa till när det gäller bygge! Aldrig, aldrig, aldrig!! Jag ger er befogenheten att slå mig i huvudet om jag ens yttrar ett ord om bygge om ett år framöver.

Jag har i stort sett tillbringat hela min dag på olika sådana här ställen:

Fruktansvärt! Panel hit och panel dit. Fönster, dörrar, reglar, skruvar och muttrar. Fruktansvärt! I åtta år har jag mer eller mindre, minst en gång i månaden tillbringat TIMMAR på olika byggvaruhus. Om ni vill veta hur man bygger ett hus så fråga mig...eller gör inte det förresten. Jag orkar inge mer, hatar byggvaruhus. Mitt hatobjekt nummer uno är byggmax. Byggmax är helvetet, om någon vill veta hur det är i helvetet - åk till byggmax!

Så nu raderar jag denna dag i mitt minne och byter ut bilder på diverse byggmaterial med detta:

Tadaaa!

Den är inte färdig, men den är på väg åt rätt håll i alla fall.

Man tager vad man haver.

Jäkla vattenkannor, dom är borta, försvunna. Poff! Har letat runt hela tomten, inte ett spår utav de sex vattenkannor som tillhör tomten. När jag för andra gången gick förbi pergolan så såg jag syrrans unges leksaker. En vattenkanna! Inte stor, den rymmer inte mycket, men klart mycket mer än vad jag kan bära med mina tassar, så nu har jag sprungit fram och tillbaka ett par gånger. Jag skall inte klaga, det går ju riktigt bra det här!

Man tager vad man haver!

228

Har nu suttit här och bläddra igenom mina sedvanliga bloggar. Det har blivit en liten rutin att göra antingen innan eller under frukosten, fast jag förstår inte riktigt varför jag gör detta, med tanke på jag även läser dem innan jag går och lägger mig, vilket oftast är runt tre-tiden och jag är uppe igen runt nio-tiden. Jag förstår inte hur jag kan tro att det har hänt så mycket under denna korta tidsperiod och på natten dessutom, då de flesta normala människor sover. Mycket är jag, men på denna punkt är jag inte logisk.

Idag efter kl tre, idag, så kommer det finna tre gemensamma nämnare i mitt liv: Ensam, solstol och bok. Underbart!

Ha en fin dag!

229

Idag har jag fortsatt med att slipa på min gamla sekretär. Som jag försökte förklara tidigare så var den i 50-tals färgad teak. Inte riktigt min smak. Så nu har jag i en och en halv dag slipat tills jag inte orkade slipa den något mer, då släpade jag fram betsen. Färgen Walnut tänkte jag skulle bli fint (eller det var det enda som jag hade hemma), till min fasa så upptäckte jag att på denna gamla sekretär blev/ förvandlades betsen till samma färgton som den var från början. Alltså 50-tals brun minus det högblanka.

Jag visste inte om jag skulle börja skratta eller gråta, men jag har nu kommit fram till att behålla det så som det är tills jag hittar en bets som jag gillar.

Projekt före:




Projekt mellanlandning 1:

Resultatet får ni se en annan dag. Nu skall jag gå och duscha bort två dagar utav damm.

Love, peace and understanding!

Jag är tillbaka!

Jag är tillbaka och jag har bytt namn!

Min första blogg hette Breakfast at tiffany- självklart pga filmen. Av någon anledning så blev jag rastlös efter ett tag och bestämde mig för att flytta till metrobloggen- La maison och det har jag nu hetat i nästan två år. Namnet fick jag efter en väggdekor som jag har haft (den gick sönder och är nu begravd), men nu tror jag har hittat hem, tillbaka där jag började, men med det självklara namnet... I huvudet på Zandra. Det kan ju inte bli bättre.

Vem är jag?
Mitt namn är Zandra (Självklart) Jag är inte en ungdom, men jag är inte heller vuxen.
Bor i ett litet hus vid skogens slut, med hund, katt och de djur som kommer på besök. Huset har jag byggt själv.
Vi trivs.

Jag skriver denna blogg för att jag älskar att skriva, men mest för att sortera ut mina tankar och känslor. Har en personlighetsstörning som kallas för Borderline-manodepressiv. Borderline definierar inte vem jag är, men det är en del utav mitt liv och min vardag. Jag har kämpat i många år innan jag fick denna diagnos och jag har kämpat i många år efter min diagnos med att försöka förstå, bli bättre och orka leva.

Nu när man läser detta så kan nog de flesta tänka boooring, en depp blogg och jag skall inte ljuga, självklart kommer det komma negativa inlägg med jämna mellanrum, det är jag, men jag är också en person som försöker förstå och försöker lösa, ändra mitt sätt att tänka, agera för att jag inte skall hamna på samma ställe. Det är som att kämpa emot en jävla orkan. För i mitt fall är det också ett evigt kämpande mot myndigheter av de alla slag. Detta ämne kan jag skriva en hel bok om så jag tänker inte gå in så mycket om detta något mer här, men om ni undrar något, så fråga. Jag svarar mer än gärna.

Min favorit mening är... Jag lever som jag lär och jag delar gärna med mig.

Jag kommer i min blogg ta upp övervägande dessa ämnen: populärpsykologi, brittisk humor, djur, natur, människors rättigheter, tankar, filosofi, citat, inredning, feng shui, new age, sarkasm och ironi. Säkert har jag glömt något, men om ni stannar kvar så kan ni ju påpeka det för mig.

Välkommna till mig, mitt huvud.