Det är lite pinsamt att erkänna, men jag har aldrig riktigt varit så intresserad utav politik. Förra året började jag engagera mig lite smått, men i år...i have gone nuts!! Jag är helt uppslukad i alla valdebatter, jag sitter och hoppar upp och ned när jag hör något jag inte gillar, jag applåderar och skriker amen, när någon säger något jag gillar. Nej det gör jag inte, men jag blir väldigt upprymd och otroligt personligt berörd. Politik har tagit över min vardag.
I morse satt jag och läste mina sedvanliga bloggar, en stor favorit till mig är denna person. Hon är en otroligt duktig skribent. Hon har skrivit ett inlägg om vilket håll hon kommer rösta och varför. Jag tänker inte säga vilket parti jag tänker rösta på, det är inte viktigt att veta eller säga, däremot pratar jag gärna om mina hjärteområden. I ett tidigare inlägg så skrev jag att det var sjukvård, äldrevård och skola. Det är det också, men det är även djurhållning och miljövård. Det är svårt att rankera dessa områden i ordning, men skulle jag bli tvungen, så i dagens läget bli sjukvård, djurhållning, miljövård, äldre vård och skola på delad plats.
I vilket fall, Annika skrev i hennes inlägg en sak som jag tog till mig direkt till hjärtat och jag har varit fräck nog att kopiera henne rakt av. Hon skrev att " Jag tror inte på att "alla människor kan, bara de vill". Jag tror att alla människor kan - med stöd och hjälp från samhället och de människor som utgör det".
Och hon vidarutvecklar det med att skriva " Alla människor kan, bara de vill." Låt oss säga att det är sant. Det förutsätter att alla i vårt samhälle är övermänniskor helt utan fysiska, psykiska eller sociala problem. Att vi blundar för alla som inte faller in i kategorin friska, välmående och välanpassade, att vi bortser från sociala strukturer, från genus, klass, etnicitet. Att vi låtsas att rasism, diskriminering eller patriarkala strukturer är rena påhitt. Men ärligt talat är jag inte särskilt sugen på att förutsätta, blunda, bortse eller låtsas."
Det var skönt att läsa någons åsikt, en åsikt som inte tror att allt bara är på ett sätt, bara för det är det för en själv. Jag förstår att om allt är bra för en människa, så är det svårt för denna person att förstå och ännu svårare är det att förstå något som inte syns. Jag har inte brytit benet, mitt "brott" syns inte, det bara märks i bland.
Jag förstår att en människa som har haft det tufft och nu inte har det tufft tycker att det är ju bara göra så här, så blir allt bra igen, men jag tror också att denna människa har glömt bort att innan hon/han hittade sin väg (terapi, bytte miljö, kom till insikt, medicin) så var det bara inte göra så för att lösa problemet. En annan sak jag tror människor glömmer (och tydligen när det gäller med hundar också) att vi är inte robotar. Bara för detta funkade för dig så behöver det inte funka för mig, även fast vi har exakt samma brott.
Men jag vill tillägga att jag verkligen förstår att det känns så enkelt för människor som inte mår dåligt. När jag arbetstränade, hade ansvar och rutiner så började jag må bättre eller jag skall förklara det så här. Jag mår inte dåligt jämt utan jag är oftast i en grå zon där jag varken känner glädje eller sorg, jag bara vandrar omkring, sen i tid och otid dyker jag ner i djupa okontrollerande ångest, depressionssvackor som utan medicinen skulle vara bottenlös. Eller så ( men vilket är mycket mer ovanligt)är jag euforisk lycklig, the sky is the limit och tro mig den känsla är så jävla underbar! Tänk dig att känna dig hög utav ingen anledning, men känslan av att kunna göra allt, ha energi som gör att du är som att någon har kastat en pingpong boll i ett tomt rum. Du är precis överallt i en väldans fart och du är lycklig, obeskrivlig lycklig.
I vilket fall när jag arbetstränade, när jag inte hade mina svackor, när jag var i min gråzon så kände jag något. För första gången på så många år så började jag drömma om en framtid. I så många år som jag bara sett ett avslut och nu få längta lite efter en framtid. Det var stort! Så jag förstår verkligen känslan att det är enkelt, det kändes enkelt och det måste kännas enkelt när man får känna något annat i det mörka. Om än så för en liten stund.
Jag vet inte om jag någonsin kommer slippa få mörka svackor. Jag har ju levt så så här sen jag var runt 12-års åldern, men jag vet vad arbetsträningen gjorde för mig. Jag vet hur jag kan få må. Nej, visst har jag inte samma förutsättningar som en helt frisk människa, men har inte jag också rätt att få vara en del i samhället, att få arbeta, göra saker, men efter mina förutsättningar. Varför skall det vara allt eller inget?
