Jag hade inte tänkt att skriva något mer inlägg idag, men jag kunde inte låta bli. Jag vet att jag är en mästare på att empatisera mig med människor och denna gång tog jag åt mig personligt också. Något som jag jobbar mycket med är att dag för dag, år för år är att bli bättre,friskare i min bipolära/borderline sjukdom. Jag vill föra fram och bryta ned den felaktiga bilden människor har om denna sjukdom/ personlighetsstörning. En utav de bloggar jag brukar läsa, skrivs utav en kvinna som har borderline. Ofta när jag har läst den så har jag känt så starka irritations känslor gentemot henne, samtidigt som jag kan känna igen mig. Massor!
Hon mår fruktansvärt dåligt och i hennes blogg (som har all rätt att skriva vad hon vill) har hon skrivit väldigt öppet och jag vill tro ärligt om hennes tankar, känsla och vardag. Att jag känt mig så fruktasvärt irriterad, är för att jag som nog så många andra har bara tyckt att det har varit mycket gnäll men ingen action. Hon gör inget åt situationen, måendet. MEN jag förstår, jag vet hur man fungerar i en nedåt period, man har djupa tunga tankar, en obeskrivlig ångest som man inte kan göra något åt då. Jag vet att många tänker annat, MEN TRO MIG, det går inte. Ingen kan på något sätt göra något då för att man skall må bättre, det är nästan som ens jag är någon annastans och mörker har tagit över. Många gånger misstolkas denna sjukdom för att vara schizofreni för det finns mycket likheter. Till min förbannelse och lycka är jag väldigt medveten om mig själv, hur jag fungerar, vad jag skall göra för att inte förstöra för mig själv när jag är neråt och varje gång jag är uppåt så jobbar jag som ett gnu för att förstå ännu mer, plocka upp där jag var inne nedfall och jobba vidare.
I alla fall...
Idag läste jag att hon (bloggen som jag läser) hade fått en kommentar som hade gjort henne ledsen. Jag förstår hon som har skrivit denna kommentar för jag har tänkt exakt likadant så många gånger, gentemot mig själv och mot henne som skriver bloggen som jag brukar läsa. Samtidigt känner jag en så obeskrivlig ilska gentemot denna människas okunnighet och brist på empati. För tro mig, en kommentar som denna kan få en att avsluta livet, om den kommer vid fel tillfälle.
Det här är alltså kommentaren som hon fick:
"Jag har nu läst en del av dina inlägg, och jag måste fråga dig om det här daltandet hjälper dig? Vissa av kommentarerna är nog menade som något som ska peppa dig, men låt oss begrunda ditt värdelösa liv för en sekund, på riktigt, för det är väl det du egentligen vill, att någon ska våga säga vad man egentligen tycker om ditt miserabla elände?
Om du vågar så läser du vidare och jag tror att du gör det, för du är egentligen en tuff tjej, om än jävligt lat.
Jag har aldrig, aldrig varit med om så mycket obefogat gnäll någonsin, hela den här grejen med att du försöker göra dig själv till ett offer, köper jag inte alls. Det finns för fan riktiga problem i världen, det du skriver om är för mig så ynkligt att man bara vill skrika rakt i ansiktet på dig; klipp dig och skaffa dig ett jobb!!!
Ju mer jag läser, desto mer förbannad blir jag, jag vill att du genast lämnar tillbaka våra skattepengar din lata sega odugliga slöfock.
Du vet, lika väl som jag, att vilket jävla bokförlag som helst skulle nappa på en sån här psyk-gnäll-bok, så varför gör du inte det? Varför levererar du ingenting utav din nattsvarta vardag, det finns med all säkerhet slöfockar som precis som du, vill gotta sig i elände och massera sina egna egon med hur jävla risigt de alltid mår. Du borde ta tag i ditt liv istället för att stå som en statist bredvid och titta på när det passerar i slow motion.
Våga använda din potential till något som du bemästrar, i ditt fall att dra uppmärksamhet till ditt gnäll.
Jag spår dig en jävligt ljus framtid alternativt ett mycket pinsamt och meningslöst liv. Men det bestämmer bara du, hur gärna du än vill skylla ifrån dig på att du är trött. Trött? Vem fan är inte trött, nästa gång du är ute på stan så se dig omkring, alla föräldrar med småbarn, de är också trötta, men de jobbar, går till parken, lagar mat, städar och kånkar på sina ungar utan att gnälla. Det är en del av livet förstår du.
När du blir svinrik på dina böcker så får du inte glömma att tacka mig i slutet. Du kan skriva så här
"Tack Anna för rådet om att jag skulle klippa mig och skaffa mig ett jobb, det förändrade mitt liv och nu är det jag som betalar skatt till alla andra som livnär sig på att gnälla, gnälla och gnälla"
Det här vad jag skulle vilja svara:
Näe, i denna värld är det så att du är bara giltigt sjuk om du har brytit benet, cancer eller fått en hjärtattack. Jag trivaliserar inte en hjärtattack och definitivt inte cancer, men det jag vill säga är att det är endast om man kan se sjukdomen som man verkligen är sjuk. Det man inte ser, finns inte. Enligt samhällets regler.
Jag önskar verkligen inte någon skall få må som man gör när man är nere, inte ens min värsta fiende, men ibland så ändras det. Tänk om alla människor här i Sverige, kunde i två månader utav sitt liv få känna hur det känns när man är nere, då tror jag ingen vettig människa skulle säga något så korkat.
Sen måste jag bara fråga den som skrev denna kommentar (om jag pratar för min egna del) - Tror du inte att man själv tröttnar på att må så här? Att man bara vill göra något åt det och jag gör det, varje gång jag är uppåt så kämpar jag som ett jävla gnu på att komma framåt, lära mig att förstå och utvecklas. Självklart tröttnar man på sitt eviga malande som pågår i huvudet, men som man inte får bort, man hatar sig sig själv! Mellan 93 000 till 186000 människor i Sverige lider utav borderline. Av dessa i genomsnitt 140000 personer i Sverige med diagnosen Borderline, beräknas 14000 av dessa dö i ett självmord för man orkar inte må som man gör. Det om något säger ju hur jävla pissigt man mår när man är nere.
Om jag bara är en börda för samhället för något jag i perioder inte kan styra, då vill inte jag leva. Varför skall jag det, ingen vill väl vara en börda. Eller? Inte jag i alla fall.
Bild. Personlig.
