Sammanfattning 2011-08-31

 

 

Att jämföra gårdagen med idag är som att jämföra ying med yang. Det har varit fullt upp från kl. 11:47 –22:09. Igår gjorde jag inget annat än att mådde dåligt och åt. Idag har jag inte haft tid för något utav det, därmed har det blivit för lite mat, men samtidigt väldigt lite med jobbiga känslor. Vilket har varit såååå skönt.

Hur hittar jag en balans? Bättre planering, men hur skall jag få det att funka i verkligheten? 

Självklart har dagens innehåll varit mycket mer positiv än gårdagens och jag har varit mer aktiv, vilket gjort att jag varken tänkt eller kunnat komma åt mat på samma sätt. Vilket är riktigt positivt på många sätt, men varje gång jag är i min uppåt fas, gör roliga saker eller bara är upptagen så påverkar det ätandet åt det andra hållet och det är inte så bra det heller. Istället för att överäta så äter jag ingenting alls eller väldigt lite. Inga utav mina tankar när det gäller mat är realistiska. Jag mår bra och känner mig stolt om jag äter lite eller ingenting alls, samtidigt som min största belöning är att veta att jag har massor utav gott hemma och att jag snart får äta upp det. Om jag inte mår dålig för då skall jag straffas – jag måste äta mer, trycka i mig allt och bli ännu fetare, fulare…

Känsla – tanke – handling.

Balans.

 

Bild.

 

I bland så är det bara inte värt det.

Jag är en riktigt dubbelmoralisk människa. Jag hatar sådana. Är det därför jag hatar mig själv?

Jag har så mycket åsikter att jag blir snurrig och när någon annan har en annan åsikt så blir jag skitförbannad och tar det ytterst personligt. Även fast jag vet och tycker att alla skall ha rätt till sin åsikt utan att bli hånad eller förföljd, men det är för mitt själv värde hänger ihop med vad andra tycker eller vad jag tror att dom tycker om mig. Jag är lite schizofren på detta sätt förstår ni. Fast jag är inte schizofren på riktigt, jag bara använder denna benämning för att förklara min oförklarliga sida och ge människor som har kallat mig för det tidigare en känsla utav att dom har rätt. Fast det har dom inte.

En åsikt beror på för lite kunskap eller för stark tro, men är det någon som verkligen, VERKLIGEN har fel eller är det våran egna uppfattning om vad som är rätt och fel, som påverkar vår åsikt?

Sug på den ni!

Jag läste nyss en massa kommentarer om en artikel som jag tror väldigt mycket på. Övervägande utav kommentarerna berodde ( i min mening) väldigt mycket på liten vilja för att vara öppen för något nytt, för lite kunskap och faktiskt, så var kommentarerna väldigt elaka och dumförklarande. Återigen blev jag skitförbannad och tog allt väldigt personligt. Jag började genast knappra med fingrarna på tangenterna och var redo att försvara denna artikel till döds. Tre gånger påbörjade jag mitt försvarstal, mina tankar snurrade på högvarv " Kära inkompetenta, inslutna idioter. Hur kan man vara så låst i sitt sinne att..." Ja, något sådant hade jag tänkt mig att mitt försvarstal skulle börja, men jag tappade allt och tänkte - I bland så är det bara inte värt det. Det är inte värt att alltid slåss för det man står för, hävda sig eller ens bli upprörd över en annas åsikt. Det är inte min åsikt och den speglar inte mig. Det är bara inte värt det.

Tänk om man kunde agera, reagera och tänka så här vid varje sådant är tillfälle. Vad mycket lättare mitt liv skulle vara.

Lämnar er med Don Miguel Ruiz kloka ord - " What others say and do is a projection of their own reality, their own dream. When you are immune to the opinions and actions of others, you wont be the victim of nedless suffering"

Sammanfattning 2011-08-30

 

 

Bygget utanför mig gör mig så #¤%&/()= förbannad! Jag kan inte förstå, ta in eller acceptera läget och det enda jag vill göra är att göra någon riktigt illa, samtidigt som jag brottas med mitt samvete och min tro som verkligen inte går ihop med känslan. Så länge jag kan minnas så har jag aldrig sagt ifrån, stått upp för mig själv, inte ens när personer har kränkt mig psykiskt eller fysiskt så har jag inte sagt något. Jag har tryckt ned mina känslor och kokat i tystnad. Vid ett par tillfällen har jag t om tackat personen (sinnessjukt!) Jag vet inte om jag börjar bli gammal eller att det är för mycket som tryckts ned och nu börjar sakta men säkert pysa ut för de senaste dagarna har jag börjat reagera, öppet och det känns så jäkla skönt! Men jag är rädd att detta utsipprande utav…Ilska? Nu får det vara nog? Slutar med ett enda KABOOM! Bara för jag vet inte hur jag skall hantera det eller att jag trycker ned det som börja pysa ut ännu längre ned och slutar med att jag dör utav en bieffekt från mitt ätproblem.

Att jag inte har något att göra om dagarna påverkar också mitt ätande, det finns så mycket tid över att känna ilska längre än vad det är hälsosamt. Samt att mitt intaget utav det jag äter har bieffekter som brist på energi, mer deprimerad och seg i hjärnan. Om jag skulle tänka igenom allt som har hänt idag (samt brist på händelser och brist på energi, luft och ljus) har då mina känslor varit realistiska? Mitt svar: Ja, men det hade kanske inte varit så intensivt, som det är nu. Skulle jag kunna tolka händelsen på ett annat sätt. Absolut! Om man flyttar till skogen för att man vill höra vinden susa, inte bilar tuta. Fåglar kvittra, inte kärringar kackla och man bygger upp sitt drömhus för att sen glädjas över att skogen som man har tittat på de närmsta åtta åren, fåglarna som man hört och vinden som har susat, rivs ned och förstörs för att upp byggs 22 fula, gula, blå, gröna lego hus , i förstorad skala. Då skulle man definitivt kunna tolka händelsen på att annat sätt.

Hur skulle en annorlunda tolkning av det som hänt idag kunnat påverka mitt ätbeteende?

- Jag skall fundera på det.

15:00

Det finns en bok som heter Gå ner i vikt med kognitiv beteendeterapi, skriven utav Lisbeth Stahre. Kognitiv beteendeterapi eller KBT som det heter i förkortning är en terapiform där man jobbar både med tanken och handling. Jag har gått på KBT terapi förut och fick mycket utav det, så jag tänker använda mig mycket utav denna bok när jag skall jobba med mitt experiment. I boken finns det sex stycken “nyckelfrågor” och här kommer dom.

 

Dessa sex frågor skall jag jobba med varje dag, de närmsta 123 dagarna.

 

1. Vad har hänt idag? Beskriv händelser/ situationer på arbetet och hemma som på olika sätt engagerat dig eller berört dig.

2. Hur har du tänkt kring händelserna? Vilka känslor har händelserna väckt hos dig?

3. Hur tror du att din uppfattning av dagens händelser har påverkat ditt ätbeteende?

4. Om du tänker igenom de händelser som du tagit upp, anser du att dina tankar och slutsatser av det som har hänt varit realistiska?

5. Skulle man kunna tolka händelsen/ händelserna på ett annat sätt än vad du har gjort?

6. Hur skulle en annorlunda tolkning av det som hände i dag ha kunnat påverkat ditt ätbeteende under dagen tror du?

123

Jag skall utföra ett experiment, med mig själv som försöksperson. Jag har valt att döpa experimentet till 123 och det är för att det är 123 dagar till den sista december 2011. F rom idag.

Sen jag var 12 år så har jag haft en ätstörning på ett eller annat sätt. Det ena har lett till annat och nu sitter jag här: Överviktig, förstörd tarm (pga. av över konsumering utav laxeringsmedel och att inte äta alt. äta enorma mängder på väldigt kort tid). Idag är jag en hetsätare med en väldigt skruvad syn på mat och min kropp.

Ni skall veta hur många gånger jag har bestämt mig för att NU får det vara nog. Nu har jag tröttnat, min kropp och mitt psyke orkar inte längre, men ändå så slutar det med att jag vaknar upp efter en hetsätning och titta på papperna och påsarna som ligger framför mig...tomma och undra vad fan hände.

Jag kommer under min experiment period vara brutalt ärlig in i det allra minsta (åh hujeda mig) Alla jävla känslor, skruvade tankar och otroligt korkade beslut kommer dokumenteras, men även allt som är bra.

Jag skall en gång för alla jobba för att ta reda på vad som pågår i min lilla hjärna, vad är det som gör att vettet försvinner i tid och otid. Vad är jag rädd för att möta, eftersom jag envisas med att trycka ned dessa känslor med mat. Jag skall hitta tillbaka till ett normalt ätande, UTAN att banta. Jag är så jävla trött på all bantning. Atkins, LCHF, viktväktarna, stenålder yadayada... Jag spyr på det. All heder till alla som dessa funkar för, men för mig. Det har förstört mitt liv. Nej. Orden som sa att jag måste banta och jag som trodde på det, det har förstört mitt liv.

So... Here we go.

A do over.

 

Jag var på väg att byta blogg. Jag trodde att jag hade hittat det rätta stället. Ett ställe där människor med stark känsla för populärpsykologi kunde samlas och det var bra teoretiskt, men praktiskt var det ett totalt fiasko.

Min kreativa sida hindrades kraftigt utav deras super enkla verktyg och alla problem som dök upp.

Jag kontaktade de ansvariga och fick ett svar, ett mycket trevligt svar, men efter ha försökt ett tag nu så ger jag upp och går jag tillbaka till min gamla trotjänare.

Det kanske inte blir så många inlägg, men jag vill lägga ut när min skrivarinspiration är igång. Det är då det blir som bäst.

Jag gör ett nytt försök. Ett riktigt försök.