För ca 2 ½ år sedan började jag och min mamma bygga ett litet hus.
Detta lilla hus blev mitt hus.
Jag har aldrig byggt ett hus och vi byggde det från grunden.
Jag har murat, hamrat, borrat, sågat, målat och mätt.
Jag har tänkt, slitit, gråtit, skrattat och grävt.
Reglat, lagt plåt, vägt in fönster, panel, dragit el, lagt rör och skadat mina tår.
I ett år var jag utan rinnande vatten och toalett.
Det är fortfarande lite små saker som behöver göras med mitt lilla hus, men vill ni se det?
Första frågan, vad är förtal?
Det handlar om ärekränkning, att förolämpande information lämnas till personer som är utomstående. På svenska, SKITSNACK!
Skitsnack är dagens godis, sådant som folk gottar sig i, att prata dåligt om andra personer. Jag har gjort det och gör det fortfarande i bland, innan jag kommer på mig själv. Det är lätt bara glida med, speciellt om man har en dålig dag. Det rättigfärdigar inte det man gör, men man gör det och många människor, flera än vad som vill erkännas, snackar gärna skit om varandra, vissa har det till och med som jobb t ex vissa journalister, paparazzi.
Låt oss se vad lagen säger: " Ärekränkningsbrotten består utav förtal och ärekränkning. Huvudbrottet förtal respektive grovt förtal består att i att ärekränkande uppgifter till någon annan än den beskyllde, en utomstående medan förolämpning kännetecknas av att uttalandet riktar sig till den kränkta personen själv. Förtalsbrottet innebär att någon utpekar en annan person såsom en brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller på ett annat sätt lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Det spelar ingen roll om beskyllningen är sann eller inte. Någon allmän rätt att få säga sanningen finns således inte. I vissa undantagssituationer som kännetecknas av att personen ifråga var skyldig att uttala sig eller att det var försvarligt att han uttalade sig, ska den som sagt något kränkande gå helt fri från ansvar om han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den. Endast i dessa undantagssituationer kan sanningshalten spela en roll för bedömningen".
Från boken Juridik till vardags
Jag har nyligen vaknat ur en dvala, mitt livs dvala, så många känslor, tankar, men framför allt känslor har dykt upp. Många fina, men också många jobbiga. Många, många tårar, men det är skönt att kunna skratta högt igen.
För flera år sedan så såg jag en sci-fi film som handlade om fyra personer med fyra olika styrkor. En utav männen empatiker, han kunde känna all världens smärta, glädje och ilska.
Om det vore på riktigt så skulle jag vara en empatiker... det känns som om jag skulle kunna vara det. Så mycket känslor.
"Have you ever noticed a tree standing naked against the sky, How beutiful it is?
All its branches are outlined, and in its nakedness There is a poem, there is a song.
Every leaf is gone and is waiting for the spring.
When the spring comes, it again fills the tree with the music of many leaves,
Which in due season fall and are blown away. And this is the way of life"
- Krishnamurti
Under de senaste dagarna så har jag fått små pikar angående mina rättigheter som människa, i detta samhälle.
Det är konstigt… i detta informativa samhälle hur lite man egentligen vet vad man har rätt till. Varför vet man inte mer?
Varför är det så att man måste plugga tung juridik för att få veta ens lagliga rätt?
Jag har en bok som heter vår trygghet och en bok som heter vardagsjuridik. Jag skall nu lusläsa dessa böcker och sen förmedla min nyfunna information.
Jag börjar bli lite trött på att vara clueless.
Hua, vilket väder! Man tar ett steg framåt för att åka två steg bakåt.
För att sprida lite värme köpte jag lite citronfromage till min lilla syster och i paketet lade jag ned bad/ dusch figur formad till en liten gris. Den doftade ljuvligt!
Jag skickade också ett sms:
Hej! Det är jag . Citronfromagen! Ville bara tala om att jag och herr grädde sitter på bussen nu, längst bak faktiskt. Ritar små gubbar på sätet. Vilket vi nog inte får, för nu tog Zandra bort pennan från oss. Jaja… vi får väl lipa åt busschauffören i stället då. När är vi framme?
Syrran svarade tillbaka med ett skratt, jag får ta det som att hon gillade mitt försök till att sprida lite kärlek och värme.
Känslig, snäll, glad, ledsen, andlig, gammalt, nytt, trä, levande, grönt, guld, vinrött, mahogny, beige, svart, antik vitt, romans, bohemiskt, ordning och reda, grått, lila, rent, kurvor, snett, smide, sten, musik, mjukt, stort, läsa, skriva, djur, riktiga vänner, lukter, naturens årstider, jordförger, ljus, speglar, psykologi, det okända, växter, blått, balans, måla, inspiration, fantasi, drömma, gult, kulturer, historia, unikt, resa, lugn, nu, framtid, blommor, vackert, lantligt, envis, generös, asiatiskt, kvalitet, kropp fixering, trygg, simple chic, fisk, godis, frukt, fotografier, kök, vardagsrum, dator- bärbar- teknik, sovrum, hall, badrum, lampor, ovalt, te, italienska, engelskt, sött, salt, danskt, frankrike, tyger, mönster, järn, flaskor, papper, pennor, mappar, pärmar, pensel. Easy living, texter, modern rustic, new romance, vitt, franskt, gammel rosa, kobolt blå, turkosa…
Tanzan och Ekido promenerade på en landsväg som hade blivit mycket lerig efter ett kraftigt regn. I närheten utav en by stötte de på en ung kvinna som försökte ta sig över vägen, men lervällingen var så djup att den skulle ha förstört den vackra sidenkomon hon hade på sig. Tanzan tog henne genast i sin famn och bar över henne till andra sidan. Munkarna gick vidare under tystnad. Fem timmar senare när de närmade sig templet där de skulle övernatta kunde Ekido inte lägga band på sig längre. "Varför bar du över den där flickan över vägen? " frågade han. "Vi får ju inte göra sådana saker." "Jag satte ned flickan för flera timmar sedan", sa Tanzan. "Bär du fortfarande på henne?"
A new earth – Eckhart Tolle.
Jag vill börja med att säga att jag inte har barn. Jag vet inte om jag någonsin vill ha barn. De gånger jag har känt någon slags saknad (eller vad det är för något) efter barn, är nog när min biologiska klocka påminner mig, tick, tack, tick, tack…
Min familj består (idag) utav en hund och en katt. Jag har upptäckt att mycket av hunduppfostran är som att uppfostra barn, nu vet jag att några utav er… kanske alla kommer att skrika och eventuellt ge mig en massa elaka kommentarer. Toppen! Jag har nämligen väldigt få kommentarer, typ två i min blogg.
Men innan… låt mig förklara min teori. Jag anser att föräldrar idag (inte alla, men tillräckligt många) är så inne med att göra det de tror är rätt så att föräldrars liv blir genom tunnelseende. Man tror att man gör det rätta, man vill göra det rätta, men det blir så fel och fel kan man inte erkänna om någon annan, en utomstående påpekar det först innan man själv kommit, om man någonsin kommer till den insikten.
Det skall vara väldigt en pedagogisk uppfostran, det håller jag med om, men jag tycker att behandla en 9-åring som en 3-åring är inte pedagogiskt och är det verkligen pedagogiskt att låta ett barn leva utan konsekvent och regler, åldersbegränsat förstås. En annan sak barn är inte förälderns bästa vän, barnen har vänner och förhoppningsvis så har föräldern det också annars kan jag rekommendera terapeuter, psykologer m.m. Man berättar inte för barnen; Att nu du lilla Sara, så har mamma tagit sina sömntabletter och är därför lite groggy, man berättar inte för sina barn att den där mannen har gjort onda, onda saker mot mamma. Blir ni chockade?! Jag har vänner som gör så här mot sina barn, som låter sina barn ta över den vuxna rollen, barnet får tjata på sin mamma att hon måste till skolan snart så mamma måste gå upp nu, annars kommer barnet försent. Detta driver mig till vansinne!!!
Denna mamma menar inget illa, hon skulle dö för sina ungar, men hon är så inne i sin tunnel att hon inte ser felet.
En annan mamma är så inne i att en viss kosthållning är det bästa för henne och hennes barn, så att barnet får fel kost och vill det sig riktigt illa så kan det visa sig desto äldre han blir genom brister i kroppen och utveckling. Även där är mamman inte en dålig mamma utan tro sig och vill göra det bästa för sitt barn, men tunnelseendet förblindar henne.
Om en människa påpekar min fel vad jag gör med min hund så blir jag först irriterad, men om den personen som påpekar för mig kan ge mig en logisk förklaring varför de anser det så även fast jag kanske inte gillar metoden eller dyl. så lyssnar jag, jag tar till mig och jag läser går på kurser och försöker hålla mig så långt ifrån tunnelseendet som jag bara kan.
Hur många föräldrar kan säga att de planerade, läste, gick på kurser innan de ens började försöka bli gravida? Hur många föräldrar fortsätter att försöka utvecklas, lära sig med och utan barn efter det har lyckan att blivit gravida (alla kan inte få barn) och fött?
Nä, jag tycker att barnfödande är för enkelt och därför så blir det som det blir. Samma med djurägare, jag försöker inte säga något annat, men jag pratar om barn nu.
Jag ser så mycket fel föräldrar därute genom att barnen blir förälderns ansikte utåt. En hund mår som bäst med motion, fostran, konsekvent och kärlek. Det kommer man långt med. Varför skulle det inte ge samma resultat med människor (små människor)?
Idag är det egentligen lektion 2, men jag är sjuk så jag kan inte närvara. Det känns mycket tråkigt!
Men jag kan berätta lite om lektion ett för stresshantering. Vi är åtta personer i gruppen och vi började med att presentera oss, vad vi heter och berätta om något som gör oss stressade. När jag satt och lyssnade på allas olika situationer som fick deltagarna att känna sig stressade, så slår det mig; vad olika vi människor ser på stress? En person sa att hon blev stressad när män gick bakom henne och känslan av att bli rånad. En annan person sa att det var brist på saker att göra, som gjorde henne stressad, medans en tredje sa att det var just brist på saker att göra som fick honom att inte känna sig stressad. Fascinerande tycker jag.
Jag hade verkligen velat vara med idag, men jag får hoppas att någon utav mina snälla kurskamrater kan uppdatera mig, nästa gång jag träffar dem.
På schemat i dag är det mycket vila, men jag har släpat fram alla mina pärmar så jag kan få någon ordning på mina papper, nu när jag ändå inte kan göra så mycket. Lite stressad kanske…? Lite svårt att bara ta det lugnt, hehehe…
Igår så såg jag en hemsk film. Jag rekommenderar ingen att se den.
Den var grym, rent sagt vidrig och den får mig verkligen att hata grupptryck och den mänskliga rasen, jag kan under inga omständigheter förstå hur vi människor kan säga att vi är den överlägsna, alpha ras, när vi kan göra så här mot en människa.
Efter jag hade sett den så mådde jag fysiskt illa och det ända jag kände för att göra var att gråta, att denna film är baserad på en verklig händelse gör inte saken bättre. Jag ångrar att jag såg den, att jag valde att se denna film. Må denna flicka vila i frid.
Filmen heter The girl next door och om ni nu förmodan skulle se denna film, gör inte det, men om ni nu ändå gör det så hoppas jag att det ger er en tankeställare.
Den enda gånger vi människor skall vara i en enad grupp är när vi jobbar mot något bra.
