Försäkringskassan.

Det är tufft nu, riktigt tufft. Jag har hamnat i en grå zon, mellan stolarna, i ett läge där ingen vet något. Folk skickar ut papper med olika namn, men exakt likadana frågor – varför är du sjuk, vad är det som gör att du är sjuk, hur påverkar din sjukdom dig, vad gör du idag för att bli bättre, hur mår du idag och så fortsätter det. Det skall tilläggas att ALLA (försäkringskassan, arbetsförmedlingen, sjukvården) har dessa papper nyinfyllda, bara den senaste veckan har jag fyllt i fyra sådana papper med exakt likadana frågor (jag ljuger inte, frågorna är exakt likadana) bara att namnen på papprena var olika och ja, alla dessa papper skall till samma ställe. Sen har detta ställe minst 200 sidor om min historia, allt jag någonsin tänkt, mått och gjort finns dokumenterat. Hela mitt liv har dom på papper. Människor som är främlingar vet saker som har hänt mig, känslor som jag känner och det är inga saker man pratar lätt om och dessa människor, trots allt dom har, fortsätter att kräva att jag skall skriva exakt samma saker om och om och om igen. Jag har tröttnat. Jag har tröttnat på att behöva sköta deras jobb. Ingen har koll på något och alla skyller på varann. Jag har tröttnat på att behöva vara jurist, läkare, farmacept, handläggare på försäkringskassan, handläggare på arbetsförmedlingen medans jag försöker hålla mig själv flytande och jobbar som ett jävla gnu för att rätta till ett misstag som inte jag gjort och med förhoppningsvis inom ett halvår kunna börja leva och det viktigaste av allt få känna mig trygg.

Jag har allvarligt talat börja fundera på om dessa människor verkligen vet vad de håller på med. Är dom slarviga? Kan dom inte läsa? Pratar dom ens med varandra? För hur kan det komma sig att ingen har koll?

Jag har satt ett datum. Den 30 mars 2011. Om mitt liv är som det är idag den 30mars 2011 så ger jag upp. Jag har verkligen följt alla lagar och regler. Jag har jobbat så fruktansvärt hårt med mig själv för att kunna börja jobba igen, att få ett liv där det inte bara kretsar runt hinder, djupa svarta hål utav ångest depressioner, rädsla och misstro för människor och jag gjorde det. I ett halvår fick jag känna på ett liv där jag jobbade och samtidigt kunde balansera mina små mentala hinder, det var underbart! Två veckor innan jag skulle avsluta min arbetsträning och äntligen få börja leva. Komma tillbaka till det liv som ni tar för givet, kanske t om avskyr, men jag har kämpat så hårt för. Att få börja söka jobb, få en stabil och regelbunden ekonomi, rutiner, en vardag. Helt ärligt talat, att få ett syfte, en mening med livet och få känna mig behövd och så rycks det ALLT bort från mig. Jag hamnar mellan stolarna och som det nu har visat sig, ett halvår senare, så måste jag göra om allt. Försäkringskassan tog bokstavligen bort allt jag gjort och trampar och spottar på det och säger här, du får göra om allt arbete. Du måste igen försöka övertyga oss om att du verkligen är den du är.

Det är inte rätt, jag förtjänar inte det!

Jag vet att vissa människor tycker att detta är ett jävla tjat, men jag kan lova att om man har försökt, gjort allt och jobbat stenhårt för att komma någonstans i åtta år och precis vid mål linjen så får du veta att du måste göra om allt. Jag kan lova att du inte säger – Oh goodie! Detta skall bli så kul!

Ett par råd till er därute som kämpar. Oavsett vad och varför ni kämpar så var mer insatt i yrket, ni skall kunna den person som ni skall träffa yrke och gärna alla andra som är kopplad i detta yrke. Som t ex mitt fall när jag träffar en läkare så måste jag ha koll på hans jobb, det administrativa, medicinskt och försäkringskassan och för guds skull! ALLTID jag kan inte understryka det nog, ALLTID få allt på papper. Utan skriftliga svar är det kört.

Man måste verkligen vara frisk för att orka vara sjuk.

Nu skall jag leva min dag, jag har sagt att jag skall fortsätta att jobba för att få rätten till att börja jobba och det skall jag göra. Till den 30 mars 2011 kommer jag ge allt och det gör jag inte
genom att sitta här.

Ha en fin dag!