tisdag 10 augusti 2010

I am what i am and that´s all that i am.

Lite funderingar som vanligt…

Jag har en vän som jag har känt väldigt länge. Hon är inte en människa som man pratar med. Hennes liv är väldigt enkelt, hon gör vad hon vill, när hon vill och diskutera djupa saker är inget man gör med henne. Vilket är för mig väldigt jobbig. Jag blir väldigt osäker när allt skall vara så enkelt, roligt och ytligt för det är inte jag. Jag är inte enkel, rolig (eller jo lite rolig är jag) men definitiv inte ytlig. Det finns många saker som min vän gör som jag under inga omständigheter gillar eller stöder, men jag säger inget. Jag bara undviker att hamna i situationer som jag får bevittna det som jag inte gillar. Dessa saker som hon gör är ju inte hela henne. Hon har en mycket fin sida också och hon är väldigt rolig.

Det dumma med att jag kan inte prata med henne och de sidor som jag inte gillar med henne, gör mig som sagt väldigt osäker på henne. Är hon verkligen min vän? Är hon ärlig eller snackar hon skit om mig. Jag har onda aningar om att hon började som min vän av de "rätta" anledningarna, men eftersom jag inte är så som hon vill att det skall vara, så är hon inte riktigt ärlig mot mig. Mitt liv är inte lätt. Jag har definitivt inte samma ekonomiska möjlighet som henne och därför hindrar det mig till många saker. Jag har lärt mig den hårda vägen till detta liv och det har format mig till den jag är. Jag är ärlig, jag vill alla väl, jag bryr mig lite väl mycket om andras välbefinnande och vad andra tycker om mig. Jag har inte råd att vara lika lättsinnig som henne, vilket ibland går lite till överdrift från mitt håll kan jag erkänna. Jag är lite för osäker och tar ibland överdrivet försiktigt. Håller mig själv tillbaka, men frågan är förtjänar jag denna osäkerhet. Den sidan som jag gillar med henne är att hon är som jag är när jag är hög (inte droger, hög i mitt mående, borderline) Livet är överdrivet roligt, vi kan hålla igång flera dagar i streck, resa hit och dit, det finns verkligen inga hinder och definitivt ingen morgondag. Det är fruktansvärt sällan som jag mår sådär och när jag väl gör det så är det kul att umgås med en människa som då är likadan som mig, bara att hon är så ungerfär jämt och ständigt och jag kanske (om jag har tur) är så en gång var tredje månad.

Det kan hända att jag sitter här och nojar mig i onödan och jag vet att jag kan inte be alla mina vänner att konstant bekräfta att allt är ok, men jag kan väl begära att dom accepterar mig för den jag är och är ärliga mot mig? Eller?

2 kommentarer:

EmilyStrange sa...

bra vänner växer tyvärr inte på träd och ibland får man bara acceptera att alla vänner inte är helt pålitbara. men de kan vara jättebra vänner ändå, i vissa sammanhang. jag tex har olika vänner för olika tillfällen. jag är verkligen inte heller ytlig och gillar inte, precis som du, ytligt snack, men vissa vänner berättar jag bara mindre för än andra. och vissa vänner ser jag mer som "party-vänner", andra mer som "prat-vänner" osv.

det fungerar iaf bra för mig att dela in dem lite så ;)

I huvudet på Zandra sa...

Det är verkligen sant och jag tror inte att jag skulle uppskatta mina två närmsta vänner lika mycket om alla mina vänner var likadana :)