söndag 29 augusti 2010

A little bit of me.

Jag vacklar fram och tillbaka, skall jag skriva detta eller inte. Jag vet själv hur irriterad jag blir över människor som jämt och ständigt beklagar sig, som bara maler på om sin olycka, men å andra sidan så kanske, kanske är det någon annan som också är bipolär och känner igen sig i det jag skriver. Kanske kan det... om än bara för stunden, få någon att inte känna sig så ensam.

På tisdag skall jag ringa ett samtal. Ett samtal där jag måste förklara hur jag mår, hur det bipolära påverkar mig, min omgivning...mitt liv.

Jag satte mig och kluddrade ner några meningar innan jag stack på husvisning. Några meningar som beskriver...mitt liv?

Det är fruktansvärt livstömmande att må så här och det jobbiga är att jag kan inte styra mitt mående. Det är som att fysisk leva i den värsta, av den värsta mardrömmen, när man är nere och jag är så fruktansvärt van vid att må så här skakigt, okontrollerat och mörkt att den enda gången jag känner något annat, är när jag är maniskt hög (metaforiskt menat) Nackdelarna med de båda krafiga svängarna är bieffekterna utav dem: Ätande, hastiga otänksamma beslut för ekonomi, vänner...livet. Och de korta stunder då livet är som det skall vara, när man är en frisk människa så blir jag deprimerad och ångestfylld, för är det så här livet är...tomt, slentrianiskt? Det är ett moment 22, ett ekorrhjul. Ibland är det bara lättare att ge upp, hoppas på att det finns ett life after life, att nästa liv blir bättre, men jag är för surskallig och envis för det, men tanken finns.

Min pappa sa till mig igår att han har inte höga tankar om mig. Jag lever inte i den riktiga världen. Under mitt 33-åriga liv så har jag fått två bekräftelsen utav honom. Då jag skulle börja arbetsträna och en gång när jag bara köpte nyttiga matvaror. Utöver det så existerar jag inte, jag finns inte. Trots att han ser mig nästan varje dag. Han säger sårande ord och gör sårande handlingar tills jag inte orkar längre och bryter våran...kontakt, den lilla som är pga mig. Det är jag som håller "vårat band" i liv. Jag har brytit våran kontakt flera gånger, flera gånger har jag inte ens behöva påpeka det för honom, för han hör ändå inte av sig. Han orkar inte höra på vad som pågår i mitt liv. Det är alldeles för tråkigt.De gånger jag har sagt att nu får det vara nog, satt ned min fot och bestämt mig för att nu lever jag vidare utan att ha honom i mitt liv. De gånger har han, inte på en gång, men till slut bett om ursäkt, men det är bara för att det är så jobbigt för honom, inte för att han är ledsen för att han har sårat mig och att jag är ledsen. Utan för att det är besvärligt. Den medvetna tystnaden är besvärlig för honom.

Jag vet inte varför jag skriver det här och nu. Kanske tar jag bort det imorgon, jag vet inte. Jag vet bara att jag orkar inte längre. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Självklart så är livet en massa prövningar och just nu är det en jävla massa prövningar. Jag trodde att man bara fick så pass många prövningar man klarade av åt gången. Antingen så hade jag fel eller så är jag starkar än jag tror och självklart är det de senare. Självklart.

1 kommentar:

Miss S sa...

Det är inge vidare att må sådär och ännu värre när man inte känner stöd av de som borde finnas där.. Jag hoppas verkligen du hittar någon som kan hjälpa dig att leva med detta på ett mer kontrollerat sätt, men kolla gärna med internetpsykiatrin de kan man söka hjälp hos själv. Det kanske kan vara något? Kram